må bra - mindre perfekt mer personligt. Med hjärtat
Livets berg- och dalbana som jag vägrar åka
Ibland behöver man gasa och ibland bromsa. Ibland behöver man till och med dra i nödbromsen och stanna tvärt. Livet går sällan spikrakt mot målen utan för det mesta är det mer av en berg- och dalbana. Jag är inget stort fan av det här med bergbanor varken på nöjesfältet eller i livet, men jag får ändå snällt åka med.
Min takt är bra
Min takt är braSka jag dra i en nödbroms kanske någon undrar? Nej, det har jag inte tänkt. Jag har inte heller tänkt bromsa, men inte för den delen heller gasa. Jag tror jag fortsätter i den takt jag har. Jag tycker om den. Vissa dagar är det mycket och andra dagar mindre. Jag planerar trots allt mitt arbete själv. Det är värre med det som inte har med arbete att göra. För tillfället i alla fall.
Det där jag inte kan påverka
Det finns några saker i livet som kan vara svårt att påverka och det är en sådan detalj som det här inlägget egentligen ska handla om. Ett lite krångligt intro bara.
Jag har tidigare berättat att jag har två reumatiska ledsjukdomar. Ledsjukdomar går ofta i skov vilket innebär att sjukdomen tillfälligt blir sämre. Detta tillfälliga är aldrig tidsbestämt. Det kan handla om någon vecka eller månad. Ibland mycket längre än så.
Jag har varit i ett skov ett bra tag nu. Faktiskt har jag inte riktigt koll på hur länge. Det där har en tendens att flyta samman för mig. Jag är så van vid att bita ihop och har under många år tränat på att inte låta värk och smärta påverka mig allt för mycket. Denna gången har det inte gått. Jag kan inte på något sätt undvika att känna av detta skov. Inflammationerna i kroppen vägrar släppa och de dyker upp på nya ställen varje dag känns det som.
Min 40-årsdag
Min 40-årsdagNär jag fyllde 40, vilket är dryga fyra år sedan, hade jag som mål att vara den bästa 40-åring jag kunde vara. Jag kallade mitt projekt må bra – mindre perfekt. Jag tränade omkring sex dagar i veckan. Jag åt otroligt hälsosamt. Jag var stark. Tränade crossfit, cyklade flera mil i veckan på min fina gröna racer och jag älskade yoga. Jag hade till och med ett yogakalas när jag fyllde år. Jag hade muskler som syntes. Jag är i grunden en tränande person. Jag älskar verkligen att träna hårt.
I oktober samma år, 2013, som jag fyllde 40 år kom mitt första riktiga skov. Skovet som kom och aldrig försvann brukar jag kalla det för. Innan hade jag ont men jag hade aldrig varit i ett skov. Jag gick från crossfitboxen till soffan över en natt kändes det som. Jag är idag den mest stillasittande människa jag känner. Tjugofem kilo större på grund av det.
Livet är skit ibland. Vissa dagar mer än andra. Och den senaste tiden har det mest varit dåligt. Riktigt dåligt faktiskt.
Droppen som fick bägaren att rinna över
Droppen som fick bägaren att rinna överI onsdags var dagen då jag fick nog. Varför just i onsdags? Jo, för jag vaknade med ett krokigt lillfinger på min högra hand. Underlig sak att hänga upp sig på kanske men det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har länge haft en vänsterhand som knappt fungerar. Utan höger hand duger jag inte till mycket.
Nu räcker det! Nu får det vara bra. Jag tänker inte gå med på det här längre. Från och med nu bestämmer jag över kroppen och den ska lyda. Hur då? Det vet jag inte än. Jag har inte klurat ut en konkret plan men den byggs sakta men säkert upp. Jag har lösa komponenter. Det är alltså dags för det där jag kallar för ”jävlar anamma”. Jag är bra på det. Och så har jag en kurs i kostrådgivning i bakfickan och jag är inte obekant med träning. Ser ni vilket håll det går åt? Kan tänka mig det.
Den här delen av min berg- och dalbana vägrar jag
Den här delen av min berg- och dalbana vägrar jagDet är dags för projekt må bra – mindre perfekt 2.0. Jag tänker vägra den här delen av livets berg- och dalbana. Så antiinflammatorisk mat here I come. Gummibandet och de lätta vikterna – nu åker ni fram. Jag tänker nöta med er trots att det är det tråkigaste jag vet. Kanske hamnar jag aldrig i en crossfitbox igen och kanske blir jag inte smal på samma sätt som jag en gång var. Det är okej. Det är inte viktigt. Slipper jag ha ont och kan jag stilla inflammationerna från att få mina händer att krokna, bokstavligt, då har jag vunnit.
Jag snackar tid
Detta kommer inte på något sätt att bli en tränings- och matblogg. Jag snackar tid och det ser inte ut som jag kommer sluta med det inom det närmaste. Men jag pratar vardag, rutiner och livet eftersom jag hjälper människor att förstå och planera sitt liv. Och jag planerar mitt. Same, same, så att säga.
Åh fina Dorro! Tråkigt att höra om inflammationerna. Hoppas att mat och träning hjälper lite, det har det på många olika sätt gjort för mig ur andra aspekter (inte minst mentalt).
Tack Sofia! Jag vet att mat och träning hjälper men det är svårt när smärtan är hög och orken minimal men det är bara att ta tag i det.
Känner så väl igen din trista berättelse.
Hoppas det löser sig – att du har kunskaper och en plan borde göra det lättare. Och så det där jävlar anamma…
Må så bra!
Ja usch men det är som det är. Snart har jag en plan så då ska det nog lösa sig.
Kram. Det finns mycket man kan göra inom matfronten. Uteslut mat som skapar inflammationer typ vitt mjöl etc. det måste vara fördj@kligt att ha ont hela tiden. Men du är tuff och fixar detta. Xxx Helena
Tack! Ja maten är viktig och jag har inte orkat ta tag i det men nu är det dags.
Heja dig! Jag lever med fibromyalgi och känner igen det där med skov och att bita ihop. Jag hoppas mat och motion kommer hjälpa dig. Kram
Usch och fy. Fibro är inte heller kul. Det har jag inte men jag har förstått att det ändå liknar.
Heja dig – en inställning som jag tror gör stor skillnad för din upplevelse av ditt liv, i positiv riktning. Känns som du är inne på helt rätt spår – och jag kan verkligen förstå varför du inte tänker fortsätta åka Sjukdomarnas berg- och dalbana utan din egen. heja heja!
Nä fy för berg- och dalbanor. Ja inställning/attityd är alltid avgörande. Det gäller att tänka till och sedan och köra.
Heja dig! <3
Allt man kan och sen överlåtelsen…
(JuciePlus kanske ? – "rawfood" i kapslar)
Du inspirerar också i detta <3
Tack! Ja man får göra det bästa man kan och sedan överlämna det till att sköta sig. Inga extra tillsatser som jag inte kan vara säker på innehåll. Jag vågar inte med tanke på medicinering som jag ju för tillfället är beroende av.
Ja, livet är verkligen en berg- och dalbana. Jag grottar ner mig ibland, blir liten och deppig, men det brukar inte vara så länge. Jag är också en jävlaranamma-människa. Men visst gråter jag när det gör ont… då känns allt så hopplöst. Hoppas det vänder snart!
Ja, så är det. Jag tror den deppiga biten behövs i acceptansprocessen. Jag kommer ofta stark ur en sådan period.
Pingback: Årskrönika 2017 - Bloggåret - Dorotea Pettersson, tidscoach