0
12 In behind the scenes/ Familjen och livet/ må bra - mindre perfekt

En glad tidscoach reflekterar över saknaden av det självklara

I helgen är hunden och jag ensamma. Resten av familjen är i Stockholm och hälsar på farmor och farfar. Jag ska lösa knutar i mitt bokmanus är tanken och bara vara i ensamheten vilket jag verkligen behöver.

Det svåra med helgen är hundens promenader och det får mig att riktigt reflektera över saknaden av det för mig självklara. Jag går inte så bra på grund av en ledsjukdom som jag har, vilket är en stor begränsning i mitt liv. Det blir inga promenader med hunden längre, inga spontana svampplockningsutflykter så här på hösten och inte heller några avancerade utflykter med familjen under sommaren. Jag tittar ofta på avstånd på det de andra gör.

Jag har vant mig men ibland sörjer jag. Jag sörjer milen jag inte längre kan springa. Shoppingturerna jag inte kan följa med på och promenaderna hand i hand med min man. Jag saknar att gå till gymmet och köra ett riktigt svettigt tungt träningspass och jag önskar jag kunde spela fotboll med min fotbollstokige son och rida med min hästtokiga tjej. Men det går inte. Inte som det är nu.

Men livet är bra. Det är så mycket fint med livet som jag älskar och som jag på alla sätt kan vara delaktig i. Vi har mysiga filmkvällar här hemma och jag umgås med mina vänner i soffor lite varstans. Jag föreläser på olika platser i Sverige och jag coachar mina klienter från hemmet. Även om jag är begränsad på vissa områden så betyder det inte att jag inte kan göra allt annat. Det finns så mycket att glädjas av och det vore dumt att inte låta det fylla livet.

Men som sagt, min familj är bortrest och den stackars lilla lurviga hunden behöver komma ut så jag tog på mig skorna, satte på honom kopplet och gick ut. Sakta gick vi mot skogsdungen. Jag kan inte påstå att Charlie var speciellt bekymrad över takten. Han hade fullt upp med att lukta på alla höstlöv. Väl i skogdungen satte jag mig på första bästa söndriga bänk och lät Charlie springa runt lös och snuffla. Lyckligare hund får man leta efter. Och faktiskt lyckligare matte också. Vilken skön stund jag fick där på bänken i skogsdungen. Jag älskar skogen och detta var första gången på mycket länge som jag satt ensam i en. Ljuvligt!

Man ska aldrig underskatta det lilla i livet. Det kan visa sig vara det som var störst.

En reflektion över saknaden av det självklara

En söndring bänk i en skogsdunge.

En reflektion över saknaden av det självklara

En glad Charlie spanar in omgivningen.

Dorotea Pettersson

En glad reflekterande tidscoach på en söndrig bänk i en skogsdunge.

12 Comments

  • Reply
    Eva Rosengren
    1 oktober, 2016 at 16:46

    Vilken fin text, Dorotea. Det är så mycket som inte syns på utsidan. En stund i skogen kan se så olika ut. Hoppas manusknutarna löser sig nu.

    • Reply
      Dorotea
      1 oktober, 2016 at 17:58

      Tack Eva! Ja, visst är det så att allt inte syns på utsidan. En person kan se hur frisk ut som helst men i själva verket må väldigt dåligt.

      Jag jobbar på knutarna för fullt 😀

  • Reply
    Malin
    2 oktober, 2016 at 09:48

    Tänkvärt och fint inlägg.

    Att leva i nuet är det viktigaste man kan göra. Stundtals riktigt svårt.

    Jag har tidigare klamrat mig fast i min ”Asien tid” då den var fylld av det som för mig var drömlivet. Men drömlivet är här och nu och kan innebära en trasig parkbänk med en liten hund….

    Tack för att du delar dina tankar fina du ?

    • Reply
      Dorotea
      2 oktober, 2016 at 11:02

      Nuet är viktigt även om det är framåt vi vill. Drömlivet kan vara så mycket och det gäller att bena ut vad som är drömlivet nu och vad som är det längre fram.

  • Reply
    Frida Kabo
    2 oktober, 2016 at 10:02

    Å, vad fint och tankeväckande. Du är modig och stark som fokuserar på det positiva. Det är ibland lätt att tro att man är ensam i svårigheterna eftersom det oftast är ytan och det positiva som visas upp. Tack för att du delar och påminner oss om att leva här och nu! <3

    • Reply
      Dorotea
      2 oktober, 2016 at 11:04

      Jag är optimist in i hjärteroten och utgår alltid från att det som jag har framför mig går att lösa. Ja, det är lätt att tro att en människa enbart är det som syns. Vi bär alla ryggsäckar.

  • Reply
    Nathalie Sjögren
    4 oktober, 2016 at 16:59

    Men åh att du ser det positiva i det svåra. ?

    • Reply
      Dorotea
      4 oktober, 2016 at 22:37

      Alternativet är att lägga sig i sängen och försvinna och det känns trist 😀

  • Reply
    Annelie Iggström
    4 oktober, 2016 at 17:10

    Med tre års strul med en opererad fot och oändlig smärta så vet jag precis vad du menar. Jag kan göra mycket, men inte allt. Jag har begränsats mycket av de komplikationer som följt och jag deppar ofta. Men kan ju inte heller begrava mig och måste kämpa vidare. Det viktigaste jag insett är faktiskt att tillåta mig att sörja ibland. Att böla över smärtan, att vara förbannad på sjukvården, att gråta en skvätt över alla skor jag inte kan ha längre och de uppdrag jag måste tacka nej till. Och sen att vända mig till vänner som lyssnar och peppar. Det måste ju liksom bara gå ändå.

    • Reply
      Dorotea
      4 oktober, 2016 at 22:39

      Ja oja, verkligen. Det gör jag. Vissa dagar är jag arg för att det ska behöva vara så här. Vintern tycker jag inte om överhuvudtaget. Jag får bra hjälp från vården. De gör det de kan göra. Resten får jag leva med.

      Du gör ett bra jobb. Det jag ser i alla fall <3

  • Reply
    Linda
    4 oktober, 2016 at 17:22

    Ja det gäller att se det fina, att ta det lugnt. Att inte stressa och istället njuta av det som är. Tack för att du delar!

    • Reply
      Dorotea
      4 oktober, 2016 at 22:39

      Ja, det finns fint i så mycket mer än vi tänker. Det gäller att träna på att se det. Tack!

    Leave a Reply